[Den sjunde av de femton ”stigande sångerna” (Ps 120-134). Psalmen inleds med minnet av vad Gud har gjort och den glädje det gett upphov till. Utifrån den ansatsen formas en gemensam bön att Gud på nytt ska visa sin kraft och vända sorgen till glädje. Psalmen kopplas ofta ihop med Psalm 137 – som inleder den babyloniska fångenskapen. Denna psalm beskriver troligtvis slutet på denna period.

Författare: Okänd, ett förslag är Esra.

Struktur: Psalmen har 48 ord (förutom inledningen), se Ps 48; 126.

1. Förtröstan, vers 1-3

2. Vädjan, vers 4

3. Lovprisning, vers 5-6]

1 En pilgrimssång. [Ps 120:1]

När Herren (Jahve) förde tillbaka Sions fångar –

[Syftar troligtvis på återtåget från exilen, se 2 Krön 36:22-23; Esra 1.]

2 Då fylldes vår mun med skratt,

Då sade man bland hednafolken:

3 Ja, Herren (Jahve) har gjort stora ting med oss,

4 För tillbaka våra fångar, Herre,

[Fårorna i Negevöknen i södra Israel är torra större delen av året, men fylls plötsligt med strömmande vatten under några få timmar när vinterfloden kommer.]

5 De som sår med tårar,

6 Den som går ut [går fram och tillbaka för att så] gråtande (under sorg),

han ska [utan tvekan] återvända med jubel (höga triumferande glädjerop),

[Under sådden var man helt beroende av regn. Rädsla och oro för torka eller angrepp av skadedjur kunde göra att man sådde sin säd under gråt – särskilt om det varit ett dåligt år innan. Om utsädet var det sista man hade kvar, var man helt beroende av en god kommande skörd. Israels folk fick utstå svåra tider, men man väntade på att Guds löften skulle uppfyllas. Psalmisten är helt säker på att det kommer en tid av glädje och fröjderop.]