130
Psalm 130 – Ur djupen ropar jag till dig, Herre
[Den elfte av de femton ”stigande sångerna” (Ps 120-134).
 
Författare: Okänd
Struktur:
1. Bön – hör mig, vers 1-2
2. Förtröstan på Herren, vers 3-4
3. Förtröstan på Herren, vers 5-6
4. Inbjudan till Israel att förtrösta på Herren, vers 7-8]
______
 
En pilgrimssång.
 
[Psalm 120-134 sjöngs antagligen under de tre årliga pilgrimsfärder som alla judar gjorde till Jerusalem. Den är antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma.]
______
 
Ur djupen [vattendjupen, metafor för en situation med oöverstigliga problem]
ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahve).
Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), hör min röst,
låt dina öron höra mina böners ljud (enträgna, ödmjuka vädjanden om nåd och hjälp).
 
Om du, Herre (Jah, kortare form av Jahve, betecknar att han alltid har existerat),
skulle hålla fast vid (föra räkenskap över) våra synder,
vem skulle då kunna stå inför dig [på domens dag]?
Men hos dig finns förlåtelse,
för att du ska bli ärad (för att vi ska tillbe, lyda och frukta dig).
 
Jag väntar (söker ivrigt efter, litar) på Herren (Jahve),
hela min varelse (min själ) väntar,
och jag förtröstar på hans ord (väntar på vad han ska säga).
Min själ väntar på (söker ivrigt efter) Herren (Adonai),
mer än väktarna [ivrigt väntar] efter morgonen,
ja, mer än väktarna längtar efter morgonen.
 
Israel, förtrösta (vänta ivrigt) på Herren (Jahve),
för hos Herren (Jahve) finns trofast kärlek (nåd),
och hos honom finns full befrielse (fullständig lösensumma för att köpa oss fria från synden).
Han ska friköpa (befria) Israel
från alla deras synder (från syndens konsekvenser).