130
Psalm 130 – Ur djupen ropar jag till dig, Herre
[Den elfte av de femton ”stigande sångerna” (Ps 120-134).
Författare: Okänd
Struktur:
1. Bön – hör mig, vers 1-2
2. Förtröstan på Herren, vers 3-4
3. Förtröstan på Herren, vers 5-6
4. Inbjudan till Israel att förtrösta på Herren, vers 7-8]
______
1 En pilgrimssång.
[Psalm 120-134 sjöngs antagligen under de tre årliga pilgrimsfärder som alla judar gjorde till Jerusalem. Den är antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma.]
______
Ur djupen [vattendjupen, metafor för en situation med oöverstigliga problem]
ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahve).
2 Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), hör min röst,
låt dina öron höra mina böners ljud (enträgna, ödmjuka vädjanden om nåd och hjälp).
3 Om du, Herre (Jah, kortare form av Jahve, betecknar att han alltid har existerat),
skulle hålla fast vid (föra räkenskap över) våra synder,
vem skulle då kunna stå inför dig [på domens dag]?
4 Men hos dig finns förlåtelse,
för att du ska bli ärad (för att vi ska tillbe, lyda och frukta dig).
5 Jag väntar (söker ivrigt efter, litar) på Herren (Jahve),
hela min varelse (min själ) väntar,
och jag förtröstar på hans ord (väntar på vad han ska säga).
6 Min själ väntar på (söker ivrigt efter) Herren (Adonai),
mer än väktarna [ivrigt väntar] efter morgonen,
ja, mer än väktarna längtar efter morgonen.
7 Israel, förtrösta (vänta ivrigt) på Herren (Jahve),
för hos Herren (Jahve) finns trofast kärlek (nåd),
och hos honom finns full befrielse (fullständig lösensumma för att köpa oss fria från synden).
8 Han ska friköpa (befria) Israel
från alla deras synder (från syndens konsekvenser).