[David är i trångmål, men inte i mörker – Herren är hans ljus. Med det perspektivet finns inget att frukta. Herrens personliga namn, Jahve, förekommer tretton gånger, och inkluderars även ”min frälsnings Gud” i vers 9, blir det totalt 14 referenser till Gud – lika många som de 14 verser psalmen utgör. Detta är ett litterärt sätt David använder sig av för att betona Guds ständiga närvaro, trots att han är under attack! Talet fjorton förstärker Guds fulländning, då det utgör summan av två gånger talet sju, som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn.

Författare: David

Struktur:

A Inledande förvissning, vers 1

   B Motståndare hotar, vers 2-3

     C Närhet till Gud, vers 4-11

   B Motståndare hotar, vers 11-13

A Avslutande förtröstan, vers 13-14]

1 Av David [innan han blev smord till kung].

[Den grekiska översättningen Septuaginta tillägger här att David blev smord till kung innan han skrev denna psalm. Detta finns dock inte med i den hebreiska texten, men det är tydligt att dessa tankegångar och tolkningar fanns omkring 200 f.Kr. då den hebreiska texten översattes till grekiska.]

Herren (Jahve) är mitt ljus [Joh 1:4] och min frälsning (befrielse, räddning, trygghet)!

Herren (Jahve) är mitt livs tillflykt (värn, skydd, säkra fästning – den som försvarar mig)!

[Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är Yeshua – det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på att vår frälsning finns hos Gud. Han är lik en säker fästning där jag snabbt kan söka skydd vid fara. I psalmen finns ofta uppräkningar i par och tripletter. Herren nämns två gånger i första versen och beskrivs med tre ord: ”ljus, frälsning och tillflykt”. David beskriver dem som kommer emot honom i vers 2 med tre ord: ”onda människor, motståndare och fiender”.]

2 När onda människor kom mot mig,

ja, då var det mina motståndare och mina fiender,

3 Även om en armé skulle omringa (belägra) mig,

om ett krig bryter ut mot mig,

4 En sak har jag begärt av (frågat) Herren (Jahve),

att få bo i Herrens (Jahves) hus

skåda Herrens (Jahves) ljuvlighet,

[Något tempel fanns inte när David skrev denna psalm, det byggs av hans son Salomo, se 1 Kung 6:37-38; 1 Krön 16:1. David är den som förde arken till Jerusalem, se 2 Sam 6. I tabernaklet, och även senare i templet, fanns nådastolen där Guds närvaro och helighet vilade. Samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud inte bor i mänskligt byggda hus, se 1 Kung 8:27. Davids önskan om att få bo i Herrens hus innebär alltså inte att fysiskt bo i tabernaklet eller templet, utan är en önskan om att få vara omgärdad av Guds närvaro och präglad av hans helighet, se Ps 65:5; 84:5; 134:1.]

5 För han skyddar (gömmer) mig i sin hydda (hebreiska ”sukka”, täckande skydd, betyder också ”sammanflätad”),

han döljer mig i sitt tält och

6 Nu ska mitt huvud lyftas högt,

I hans tält [tabernakel, tempel] ska jag offra under jubel (ljudligt, med trumpetstötar),

7 Hör min röst när jag ropar (i bön), Herre (Jahve);

8 Mitt hjärta säger om dig [hjärtat talar på Guds vägnar och uppmanar]:

[Versen är svåröversatt. Ordet ”sök” används två gånger i denna vers. Första gången är det i plural, andra person, imperativ. Det antyder troligtvis att uppmaningen i psalmistens hjärta, som kommer från Guds hjärta, inte bara syftar på David utan är en inbjudan till allt Guds folk att söka hans ansikte. I denna vers finns även en antydan om att Gud vill bo i mänskliga hjärtan genom tro, se Ef 3:17. Den andra gången ordet ”sök” förekommer, se nedan, är ordet i singular och första person. Här syftar det på psalmistens personliga relation med Gud, se även Ps 24:6; 105:4.]

Ja, jag söker [singular] ditt ansikte, Herre (Jahve),

Avvisa mig inte (kasta inte bort mig) i vrede,

överge mig inte, lämna mig inte,

[I dessa två avslutande rader i vers 9 beskrivs två situationer där Gud ”sitter” och ”går”. I den första liknas Gud vid en sittande kung som potentiellt avvisar den som söker nåd hos honom. I den andra är Davids oro att Gud ska gå sin väg, som en vän som lämnar någon när det är som svårast. Vår familj, och speciellt våra föräldrar, är de som vi förväntar oss förblir lojala mot oss, oavsett vad vi går igenom och anklagas för. I nästa vers tas just denna djupaste av mänskliga relationer som ett exempel. Ett barn som överges av sin far och mor blir ett starkt bildspråk på en total försakelse.]

10 Nej, även om min far och mor skulle överge mig,

[Hebreiska ”asap” används om att samla in skörd, saker och människor. Ordet används för hur ett upphittat vilse djur ska ”tas in” i huset för att få skydd, se 5 Mos 22:2. Ordet används även om att ”släppa in” en person på flykt i en fristad och ge honom tak över huvudet, se Jos 20:4. Profeten Jesaja försäkrar också att även om en mor skulle överge sitt barn, gör inte Gud det, se Jes 49:15. Bildspråket plockar upp tidigare bildspråk i psalmen om att få bo i Herrens hus i vers 4-5. Alla barn behöver bekräftelse, tröst, skydd och vägledning. Alla dessa emotionella behov möter Gud i vers 7-14.]

11 Lär mig din väg, Herre (Jahve),

På grund av mina fiender (som förföljer, vakar med onda syften över mig),

För de har uppviglat (rest upp) falska vittnen mot mig,

13 Om jag inte tror att jag ska få se Herrens (Jahves) godhet i de levandes land …

[ja, då skulle jag kanske gett upp, inte vetat vad jag skulle ta mig till, tappat tron, osv.]

[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis. Istället för att uttryckligen redogöra för några olika alternativ för vad som skulle hända om David inte hade tro på att han skulle få se Guds godhet, lämnas dessa tankar till läsaren. Berättelsen stannar upp och lyssnaren får tänka sig in i den känslomässigt laddade frågan. Vad skulle hända om Gud inte grep in nu och visade sin godhet? Vad skulle ske om falska vittnen som andades våld fick sin vilja igenom? Uttrycket ”de levandes land” syftar troligtvis på livet här på jorden bland de människor som lever och inte har dött.]

14 Sätt ditt hopp till (vänta ivrigt på, fokusera din blick mot) Herren (Jahve),

ja, sätt ditt hopp till (vänta ivrigt på, fokusera din blick mot) Herren (Jahve).

[Psalmen avslutas med tre imperativ och gudsnamnet som nämns två gånger. Uppmaningarna riktas till psalmisten själv. Det är både en vädjan och ett tecken på förtröstan. Att han uppmanar sig själv att förtrösta indikerar att han för tillfället inte riktigt gör det fullt ut. Samtidigt är uttalandet i sig ett tecken på förtröstan. Meningen är uppbyggd som en kiasm. Centralt finns en uppmaning med två hebreiska ord: ”var stark och frimodig”. Det är exakt samma ord som Gud upprepade gånger säger till Josua innan israeliterna ska inta det förlovade landet, Jos 1:6, 7, 9, 18. Ordvalet och kopplingen till ”de levandes land” i versen innan förstärker denna koppling. Meningen ramas in av hebreiska ordet ”qawah”. Det är ett rikt ord som betyder att vänta, hoppas och sätta sin blick mot något. Ordet betyder också att tvinna sig samman som en tråd. Det är en fin bild på en aktiv väntan där den som ber blir sammanflätad med Gud. Det ger styrka och frimodighet i hjärtat.]